Min, min bara min

Jag minns på ett bröllop för ett par år sen där följande dialog utspelades. (minns dock inte vad som drog igång det hela). Barnen var kanske 3-4 år gamla och lagom osams.

Barn 1- Min mamma.
Barn 2- nej, min mamma
Barn 1- neeeeej! MIN mamma!
osv..

Och så malde de vidare i 10 minuter. Jag satt där och smålog över hur bestämda (och tjatiga) de små liven var. Till saken hör att de inte hade samma mamma.

I går berättade A att Noel så snart de gick in genom dagisdörren snabbt upplyste de andra barnen om "Min pappa" och höll ett krampaktig tag runt pappas hals.

I morse var det min tur. Knappt har vi kommit in i farstun innan det kommer "Min mamma" varpå jag snällt fick upplysa om att de andra barnen knappast är intresserade av flera tjatiga morsor. En är nog för de flesta.

Min, min, min...det är viktiga ord för en 2-åring. Nåde den som tror något annat!