Jag fick ett mail från en av mina bloggläsare som själv stod i
valet och kvalet angående det här med att hoppa. Frågan var vad som fick mig
att ta steget.
Jag kommer inte skriva något om mitt nuvarande jobb och anledningen till att jag slutade där. Det hade kunnat vara vilket annat jobb som helst. Men här har ni en del av mitt svar till min bloggläsare. Och om du som skrev mailet till mig nu läser detta så vill jag bara att du ska veta att jag försökt att maila men mailet studsar bara tillbaka till mig. :(
”Ja du, jag har väl inga goda råd direkt att komma med men
för min egen del så är jag i grunden en väldigt planerande person som på sätt
och vis gillar rutiner och vanor. Men sen har jag (har jag märkt under åren) en
impulsiv ådra och en envishet utan dess like i många fall. Har jag bestämt mig
backar jag sällan och jag ångrar mig i princip aldrig.
Som yngre ville jag säsongsjobba men var då väldigt blyg och tänkte att jag
måste utsätta mig för lite saker och jag ville verkligen inte sitta och vara en
bitter 50-åring och ångra att jag inte gjorde det och det. Så jag säsongade i
fjällen i 3 år och det var superkul och lärorikt, särskilt om mig själv. Jag
lärde mig att ta för mig mer och "klara mig" själv. En annan dröm som
jag har haft sedan 12-årsåldern var att åka till Australien så jag och en vän
reste jorden runt vid två olika tillfällen i 20-årsåldern. Vi bestämde oss
några månader innan, fixade med ledighet från jobb, hyrde ut lägenheter och
drog.
Jag träffade sedan min nuvarande sambo och vi fick ett "ryck" och
bestämde att vi skulle jobba i Australien vilket vi gjorde. Vi blev borta i ca
1 år och lärde oss otroligt mycket och hittade vänner för livet.
Dessa hyfsat impulsiva saker är på sätt och vis inte mitt vanliga planerande
jag. Men jag har insett att jag måste gå på magkänslan och de gånger jag har
gjort det har det varit lyckat. Jag har själv svårt för människor som sitter
och är bittra för att de aldrig gjorde det de drömde om. Man kan skylla på
mycket för att inte riktigt ta tag i sina drömmar men oftast ( för mig i alla
fall) är det "bara" att ta beslutet, köra på och inte titta bakåt.
Jag har aldrig ångrat såna saker.
Jag sa upp mig från ett annat jobb där jag
vantrivdes så mot slutet för att min chef på riktigt inte mådde så bra och mer
eller mindre psykade mig och en till. Jag hade inget nytt men för mig var det
viktigast att må bra och att gå till jobbet med hjärtklappning och andnöd ( jag
trodde på riktigt att jag var allergisk mot något där först tills sambon så
fint undrade om jag aldrig hört talas om panikångest? ) kändes inte
hållbart. I dag kan jag tom vara tacksam, för att även om det var riktigt
jobbigt just då så lärde jag mig att få mer skinn på näsan och att ingen skulle
sätta sig på mig. Man lär sig även i jobbiga perioder.
Jag kan som sagt inte råda dig men man har bara ett liv och
man måste tänka på sig själv också och ibland våga ta steget även om det ter
sig omöjligt”
Ingen vet var jag landar men jag känner i magen att jag fattat rätt beslut. Ibland får man helt enkelt tro på att det kommer att ordna sig.
Det måste det.