Tillhör Landstinget?

Det är nu jag börjar bocka av antalet olyckor man kommer ha framför sig som småbarnsförälder.
Vi har tillbringat natten på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Det började med att N aka klätterapa satte sig på en stol igår kväll efter middagen. Han satt där så fint tills vips,han låg på trägolvet på rygg och gallskrek. Han slog så klart i huvudet och bet sig i läppen så att det blödde. Efter ett tags tröstande var han dock som vanligt igen. Han har ju ramlat förut och brukar inte visa några men av det. Jag skulle på kurs och N följde med, hur glad och go som helst. På vägen hem i bilen vid 21-tiden så börjar han kräkas.

Tänkte inte så mycket på det mer än att han måste drabbats av magsjuka. Sanerar bil och barn. Efter ett bad så blir det Tubbies på TV och sen marsch i säng. Han spyr efter en stund igen. Fortfarande slår det mig inte att det kan ha med fallolyckan att göra. Men efter att mamma påpekat att de kan få kräkningar flera timmar efter att de slagit i huvudet, i kombo med att N börjar bli riktigt trött och medtagen får jag lite lätt panik. A är och meckar med bilen och jag får så klart inte tag på honom. Får tack och lov tack på pappa som är med och hjälper till. Beordrar hem A och han ser hur spak N har blivit. Vi ringer bägge två sjukvårdsupplysningen och får samma svar-åk in!

Vi packar in oss i bilen, tar med extra ombyten till N eftersom han fortfarande spyr då och då.
Vid 24-tiden är vi inne på Astrid Lindgrens barnsjukhus där vi får vänta ett par timmar till. Doktorn tycker att han ska läggas in för observation då han spyr upp det vatten han får i sig. Mår han inte nästa dag ska han skallröntgas. Det känns skönt att de inte bara skickar hem oss igen. Vid 3 har vi kommit upp på vårt rum och han får dropp. Enligt läkaren på akuten finns det bara en säng dvs en av oss får stanna. Eftersom A ändå är pappaledig på fredagar så bestämmer vi att jag ska åka hem. I korridoren på väg ut till hissen möter jag sköterskan som frågar vart jag ska. Hon säger att jag också får vara kvar vilket känns skönt. Tanken att klockan halv 4 sätta mig och köra hem känns föga lockande.

Under de få timmar vi sen lyckas sova har N kontinuerligt kollats av sköterska och läkare. De har mätt blodtryck, kollat pupillerna mm.

Framåt morgonkvisten då de går rond vaknar han till och har fått lite färg på kinderna. Jag ringer jobbet och säger att jag inte kommer in idag. Är för trött för att göra något vettigt.
Droppet tas bort lite senare och N får prova att äta och dricka vilket går bra. Vid kl 13.30 skrivs vi ut då allt ser bra ut. Vi åker hem för att ta hand om allt nerspytt vi lämnat hemma.

Nu verkar killen må bra och han har ätit och inte spytt något mer.

Gud vilken kärlek man uppfylls av i såna här situationer. Vår egna lilla hjälte som tapper, med nyfiket intresse, fått bli stucken och klämd på. Vår supersöta kille i sjukhusets vita särk med texten "TILLHÖR LANDSTINGET" liggandes i en sjukhussäng.
Man kan inte låta bli att tänka på de föräldrar vars vardag alltid ser ut så. På alla barn som lever ett liv små barn inte borde leva. Barn ska vara pigga och glada, inte sjuka i stora sjukhussängar. Ryser vid blotta tanken...

Puh, vilken början på helgen! Hoppas att er blir bättre!